Inte döendet utan döden

– om en terapiresistent existentiell undran

Abstract

Den palliativa medicinen har som syfte att förstå döendets skilda steg liksom att skapa förutsättningar för god terminalvård. I denna artikel argumenteras livsåskådningsfrågor är viktiga i vården. Respekten för människans kognitiva behov – att söka komma fram till någon typ av mening eller innehåll inte bara i döendet (dying) utan även i döden(death) är central. Här presenteras några hållpunkter för de som hävdat att frågan om ett liv efter detta kan besvaras med JA och bygger under sitt förhållningssätt med religiösa föreställningar. Exempel ges därefter på de som är övertygade om att svaret är NEJ – människans jag (själ, själv identetet etc.) kommer att utplånas efter döden. Det finns enligt denna hållning inga empiriska eller logiska skäl att anta individen fortlever efter döden. För det tredje diskuteras en utpräglad agnostisk hållning, det betyder att ingen vet – eller KANSKE. Döden tillhör människans existentiella villkor. Därför stannar frågan om evigt liv - utplånande eller i genkännande av ens kära – kvar i det Tranströmer kallat den mentala sfär som ett ”ofrånkomligt kanske”.